Måndag

Jag har något spännande för er att berätta. Hur ofta sker egentligen mirakel. Ibland måste vi bli påminda om att de faktiskt finns. Jag har själv upplevt det mest otroliga saker. Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa oavsett vad man är med om. Häromdagen lyssnade jag på P1 som handlade om mediciniska mirakel. Svårt sjuka som tillfrisknar, de som varit med om svåra olyckor är helt oskadda. För en del förknippar ordet mirakel som att vara lite religiöst. Men vad säger då vetenskapen om mirakel? Man menar att mirakler bryter mot naturlagarna, men det sker. Man har bland annat sett olika former av spontanläkning, Men när något inträffar mot alla odds måste man ändå säga att det är mirakel, när något som aldrig kunde vara möjligt blev till en saga.

Den här berättelsen härnedan är helt sann. Läs och begrunda. Det har gått många år sedan. Idag är det här barnet en vuxen kvinna fri sina skador. Jag har fått tillåtelse av flickans mor att berätta om ett fantastiskt mirakel som jag brukar tänka på när min tro ibland sviktar.

1997 var året då en skolklass skulle uppleva en underbar friluftsdag på Fjäderholmarna. Men glädjen vände när en flicka, endast 9 år gammal halkade ner i det kalla vattnet från ett berg. Den tunga väskan hon hade på ryggen gjorde att hon sjönk ner till botten. Lärarna som var med stod handlingsförlamade. Barnen skrek!

Några klasskamrater som sprang till krukmakeriet som fanns i närheten på ön och berättade vad som hänt. Krukmakaren hoppade ner i det iskalla vattnet.  När han dragit upp flickan hade flickans hjärta stannat. Hon hade varit under vattnet i alldeles för många minuter för att överleva. Det var en vårvinterdag och endast 8 grader i vattnet. Medan de väntade på ambulanshelikoptern fick krukmakaren hjälp av sin fru som var sjuksköterska. Hon gjorde kompressioner samt mun mot mun metoden (något som alla borde lära sig).

På sjukhuset försökte man göra allt vad som stod i deras makt att rädda henne. Efter en tid konstaterade läkarna att det inte fanns så mycket göra. Hon var svart från huvudet ner till midjan på grund av hon varit under vattnet i flera minuter och fått syrebrist. Flickans mamma fick se sin flicka ligga nedsövd med slangar som leddes till en respirator. Det var sladdar uppkopplade till olika maskiner. Modern bodde på sjukhuset. Varje dag pratade hon med sitt barn och strök henne försiktigt på benen och armarna.

Hon berättade om livet. Om olika positiva händelser som skett i flickans barndom. Om saker som flickan hade mått bra av, Glädjen och om framtiden. just för att hålla igång gnistan. Flickans syskon fanns också vid hennes sida om dagarna. De levde ett familjeliv på sjukhuset. Sjukvårdspersonalen sa många gånger att hoppet var ute, att det inte fanns någon räddning. Flickan skulle aldrig få ett normalt liv utan bli till ett kolli, hjärnan skulle inte fungera. Mamman hade sin starka tro att aldrig ge upp, inte för ett ögonblick tvivla dottern skulle bli bra. 

Mamman trodde inte för en sekund att dottern skulle försvinna från henne. En dag när hon som vanligt satt bredvid sängen såg hon att flickan rörde sitt lillfinger. Full av glädje ringde hon på personalen. De var säkra på att det var mammans heta vilja som skapade illusioner. För flickan var hjärndöd, och att de borde stänga av respiratorn. Ytterligare en tid gick och en dag rörde sig flickan så mycket att personalen kunde se med synbara ögon. Trots detta sa läkarna att mamman skulle få hem ett kolli. Efter 4- 5 månader kom barnet hem.
Det var en jobbig tid följde. Flickan hade kommit ner på 1 1/2 årings nivå. Hon kröp, stoppade saker i munnen, kontakter och fick utbrott. Trots det hade mamman en sådan stark övertygelse om att flickan skulle bli helt återställd. Med träning, kärlek, prat och musik, blev hon allt friskare. En dag, efter 2 år började hon åter i skolan. Hon läste upp sig och gick till och med ut med toppbetyg i nian. Hon är idag en frisk kvinna och har inga men efter detta. Minsann är det ett mirakel.
Jag hoppas att både mor och dotter läser min blogg så de vet att jag tänker på dem.