Lördag
Jag tänker på "Ludde i skogen" som över 60 år bodde i en koja i de djupaste Hälsingeskogarna. Han flyttade dit som ungkarl. Hur kom det sig att någon frivilligt väljer att bo ensligt utan rinnande vatten och el? Det kan fungera hur utmärkt som helst under sommarhalvåret. (Bilden är inte Luddes koja).
Men när kylan kommer och drivor av snö nästan begraver ens hem, hur skaffar man sig mat och vatten? Visserligen var det vanligt att man förr levde under enkla förhållanden. Där man på vintern fick knacka sönder is för att få sitt vatten. Hugga ved för att kunna elda. Kylan drog in genom väggarna. Min pappa berättade att under krigsvintrarna var det så kallt när han vaknade på mornarna så att hans mor fick hacka is på köksgolvet trots att hon tätade springor med trasmattorna.
Idag vore det svårt att föreställa en sådan simpel standard. Vi har vant oss att ta varma duschar, skruvar bara på kranen. Disken stuvar man in i diskmaskinen. Robotdammsugare gör rent våra golv och så vidare. Vi zappar mellan alla kanaler för att hoppas på att något tv-program ska tillfredsställa oss. Och ändå är inte många lyckliga. Vi stressar runt. Hinner inte med. Vi ska aktivera oss. Bygga om och köpa nytt. Vi vill ju också ha en bra hälsa. Men hur mår dagens människor psykiskt?
Ludde som person var enkel. Ja, det måste man vara för att kunna tacka nej till bekvämligheter. När vi hade hus utanför Bollnäs brukade vi stöta på Ludde. Leende och tandlös brukade han leda sin gamla herrcykel full av packning. Han stannade till vid vår häck och pratade en stund. Berättade att han skulle cykla in till Bollnäs för att spela en trudelutt på sitt klaver och samtidigt försöka sälja sina små näverfigurer han täljt.
Under sin tid blev Ludde känd i omgivningen. Han har porträtterats i boken "De Ovanliga" och många har fascinerats av hans val av livsstil i en högteknologisk tid. Han älskade fåglarna och djuren. Det var hans riktiga vänner. Han var en mycket pratglad person och i slutet av åren kom många besökare för att se hans liv i skogskojan. När Ludde somnade in 2009 sas det att man skulle underhålla kojan. Så blev det inte. Jag har sett bilder på hur förfallet det är. Du som läser bloggen och vet lite mer om Ludde får gärna kommentera.
Han var lycklig på sitt vis. Fri från alla världsliga nyheter. Hotande elpriser. Struntande fullständigt i att stånga sig blodig för att få komma in på servicehus där platserna är få. Han led inte av miljöombyte och längtan att åka till Maldiverna. "Nej, han hade det bra hemmavid." Spelade en trudelutt på sitt dragspel. Tacksamheten är att jag hade äran att få träffa Ludde. En snäll och glad originell gubbe. Skogen och friheten var hans liv.
För 50 år sedan kunde man träffa flera udda gubbar. Ja, ofta var det män som man kallade för byfånar. De levde sitt liv och tog dagen som den kom. Men var helt oförargliga. Lyckligt omedvetna om att folk pratade bakom deras ryggar. Vi ska värna om varandras olikheter och på vilket sätt vi vill leva. Ibland kan man ägna sig en tanke till dessa människor som lever i fattigdom där det inte är så självklart att ha allt som många av oss tar förgivet.
Jag länkar härnere till en video så får ni se Ludde i skogen. Filmen är gjord av Thord Åhman, en kär musiker som med sina tre barn var känd under 60-talet som "Familjen Åhman" Jag som är uppväxt i Västerås minns speciellt sången. "Ge mig fyra minuter och 20 amper".
Och ja, våren är här med ett leende på läpparna. Det blir allt varmare i luften, soldagarna fler och framförallt exploderar vår natur. De färggranna blommorna pryder vår natur. April och maj är min bästa månad.